PMDS
För några månader sen
nådde jag botten i mitt PMDS träsk,
där var det mörkt, kallt och otroligt ensamt.
På något vis tillät jag detta att sakta ske, hade varken orken eller lusten att kämpa emot.
Jag skrek tyst när insidan rämnade och när sen skalet började krackelera och jag inte längre kunde spela teater för omvärlden, famlade jag i panik efter den sista gnistan, fick tag i den och vägrade att släppa taget.
Där och då bestämde jag mig för att hitta ett sätt att vinna över och hela tiden ligga steget före min hjärna.
Jag behövde känna mig fysiskt stark för att kunna bryta ner allt det negativa som hade slagit rot inom mig, svåra känslor som hade företräde så fort jag kände, tänkte eller pratade.
Det har krävts en hel del planering, fokus och en vilja av stål, för att komma i balans igen.
Jag började cykla och springa,
men utan att fly,
och då var målet så mycket närmare än jag kunnat tro.
Träningen är viktig för mig för att må bra och med lagom mycket, regelbunden motion, bra kost, genom att be om hjälp och modet att ibland säga nej och på så sätt minska stress och pressade situationer, tycker jag att jag hittat en slags tillvaro där jag kan hantera min pmds på ett bättre sätt.
Har fått lusten tillbaka och viljan att utforska livet igen,
man lever endast en gång,
eller?
Tänker att jag vill försöka leva livet,
lite lite mer än vad jag gör idag!
Om ni förstår vad jag menar, lite
som att varje dag kan va den sista, fast på ett bra sätt, för att tillåta sig drömma, våga, ta steget, ändra och forma det liv man vill uppleva och ha att minnas tillbaka på.
Livet är sårbart,
men så länge du lever är det aldrig försent för någonting!
Mer av det goda
Ja tack!!
❤️
//elenaisabel
