Idag för 10 år sedan
Då fick vi besök av en dam vid namn Gudrun.
Maken till stormvind hade vi aldrig tidigare skådat.
Hon var hemsk, ett vidunder som vrålade över och runtomkring oss, piskade oss i ansiktet och fick oss att kämpa för vår liv.
Några timmar tidigare satt vi i bilen
från Gamleby, där vi hälsat på min mamma. På radion hörde vi talas om Gudrun, hur hon knäckte träden i Skåne som tändstickor.
Så överdrivet tänkte vi...
När vi svängde in på grusvägen låg ett litet träd över vägen, som vi tog sats över med bilen. Petters Morbror ringde och berättade att vi inte hade någon telefon. Han hade varit ute och jagat i grannbyn Idesjö under dagen. Hunden hans hade sprungit bort och han undrade om vi kunde åka ut och se om hon kommit tillbaka.
Han hade lagt ut sin jacka till henne.
Väl hemma ringde vi våra föräldrar och sa att vi var hemkomna,
varpå vi hoppade in i bilen igen,
en röd King Cab och körde iväg.
Vi slängde in motorsågen, så att vi kunde såga upp det omkullblåsta lilla trädet.
Om jag då hade vetat vad som väntade oss, hade jag aldrig i min vildaste fantasi gett mig iväg.
I grannbyn var jackan tom,
vi ropade,
åkte till nästa by,
Pikaböl,
där vände vi
och då var det som att någon tryckt på en knapp.
Hela tiden hade hon legat i ryggen på oss och nu blåste hon med all sin kraft mot oss,
inte från ett håll utan från alla.
Det var mörkt, regnade och ja,
träden knäcktes som tändstickor och föll som plockepinn.
De träd bilen klarade av tog vi bara sats över, men många var för stora.
Känslan av maktlöshet när vi går ur bilen och Petter sätter en liten ficklampa i min hand, skriker att jag ska hålla utkik för fallande träd medans han sågar.
Gudrun vrålar öronbedövande
och det enda jag hör,
är hur träd knäcks och faller,
överallt.
Kära lilla ficklampa,
ge mig styrka!
Så här höll vi på och tog oss sakta hemåt, en bit in på vår grusväg, bensinen i sågen började ta slut,
vi sågade,
jag lös,
träden föll nära,
jag trillade,
paniken kom,
jag hyperventilerade av rädsla
och jag tänkte,
nu dör jag snart.
Det enda jag såg var mörker och ett svagt sken från min ficklampa.
Fick fatt i Petters hand
och vi kämpade vidare till fots.
Då tornande en vägg upp sig framför oss, en vägg av omkullblåsta träd.
Försökte se vart vi var,
men ingenting var sig likt.
Vi lyckades ta oss tillbaka på vägen,
till Älghult.
Men jag ryser och ögonen tåras när jag tänker tillbaka på denna kväll
och vad som mötte oss dagen efter...
Fortsättning följer
//elenaisabel
