En morgon för 10 år sedan
Jag vaknade.
Hade allt bara varit en dröm?
Det kändes för overkligt för att vara sant.
Jag minns kvällen i Gudruns sällskap kristallklart, då skärptes alla sinnen och vilket fokus man besatt.
Dagen efter grumlades av otroligt mycket känslor och det kändes som att man befann sig i en stor tyst bubbla.
Framåt dagen hördes ljudet av motorsågar eka över den skog som ännu stod kvar, färdades över fällt av nedblåsta träd.
Landskapet man mindes hade över en natt helt kastats om.
Många förlorade sitt livsverk och framtiden kändes osäker.
Själv var jag stärkt av att ha klarat mig igenom natten med endast skrubbsår och ett minne för livet.
Jag tänkte att allt annat löser sig,
så småningom.
Istället för att vandra under skogens vackra grenar fick vi den här morgonen som så många andra istället klättra över den på vår väg hem.
Hela dagen ägnades åt att såga och öppna upp vägarna.
Alla hjälptes åt,
grannar och andra.
Morbroderns hund hittade sin jacka.
I två veckor var vi utan el.
Vi sov i köket där vedspisen höll oss varma. Vi kunde laga mat.
Är tacksam och tänker att vi har det väldigt bra, att det är så många som lever i skräck, fruktar för sitt liv, hungrar och fryser,
❤️
varje dag.
Tänk om vi kunde hjälpas åt,
även då.
Men är man inte själv drabbad,
är det inte lika lätt att se och veta vad som behöver göras.
//elenaisabel
